KALEVALA

Karelianism och nationalromantik

Entusiasmen för Kalevala hade frÄn början kopplats samman med frÄgan om hur karelskt eposet var. Karelen sÄg man som runornas förlovade land, ett idylliskt forntidsmuseum. Det romantiska intresset för forntiden, för Kalevala och Karelen brukar man kalla karelianism. 1890-talet var karelianismens glansperiod.

Runoinsamlare och folklivsforskare fÀrdades runt i Karelen och hÀmtade hemnya intressanta fynd var gÄng. De skildrade sina upplevelser ocksÄ i reseskildringar och i tidningspressen. Karelen blev snart föremÄl för mÄnga konstnÀrers pilgrimsvandring, och Kalevala uppnÄdde oanad popularitet som kÀlla för inspiration och motiv.

Ganska snart efter att Kalevala utkommit poÀngterade forskarna att fastÀn Kalevalas texter till största delen var baserade pÄ Àkta folktradition sÄ var den som helhet en skapelse av Lönnrot. Men inom karelianismen var det just Kalevala som representerade den fornfinska verkligheten.

För karelianerna var det karelska landskapet och invÄnarna i Karelen den samtida representationen för den vÀrld som presenteras i Kalevala. PÄ samma sÀtt som i vidare europeiskt perspektiv ansÄg man att folkstammar, som levde isolerade frÄn centrum, direkt Äterspeglade livet i en fjÀrran forntid.

Karelianerna grundade 1919 ett sÀllskap, Kalevalaseura, som hade som mÄlsÀttning bl.a. att bygga ett Kalevala-hus som skulle hysa Kalevala-konst och kalevalaforskning. Eliel Saarinen ritade ett Kalevala-hus, men dÀrvid blev det. I Saarinens arbeten, Nationalmuseet och Helsingfors jÀrnvÀgsstation, kan man se karelianismens inflytande.

Under 1900-talet har graden av entusiasmen för Kalevala och Karelen varierat och ibland t.o.m. kritiserats allvarligt: man talade om sk. nÀverkultur och om nutidseskapism.

I slutet av 1900-talet blev Kalevala och folkdiktningen Äterigen föremÄl för ett vÀxande intresse. Cirkeln Àr pÄ sÀtt och vis sluten, nu Àr det igen möjligt att fÀrdas till Kalevalas sÄngtrakter.

top